Publikationer

SMYGTITT PÅ NYA NOVELLEN

Främmande strand

Det var den tredje planeten de besökte på vägen tillbaka. På vägen ut hade de landsatt kolonier på ett dussin planeter med potential för mänsklig civilisation. Ett dussin investeringar, ett dussin experiment, ur investerarnas perspektiv. Ur kolonisternas perspektiv en ny start, möjligheten att bli hjältar. Den romantiska bilden av upptäckare och nybyggare hade använts flitigt i marknadsföringen, för att locka investerare, för att inspirera kolonister att lämna jorden för nya lovande bosättningar.
Conrad var fortfarande frusen, höll händerna kring en varm kopp te. Han huttrade under filtarna med fötterna uppdragna under sig på kontrollstolen.

Ur hans perspektiv som kapten på moderskeppet var uppdraget enkelt. På vägen ut lämnade de av kolonierna. Sådde från på prov. På vägen tillbaka besökte de varje koloni. Då skulle de hjälpa kolonisterna, men framförallt bedöma planeternas långsiktiga potential. Planeternas. Inte koloniernas möjligheter, inte nybyggarnas chanser. Den faktiska koloniseringen kom senare, i mycket större skala, om investeringarna bedömdes lönsamma nog.
"Den är svår att sluta titta på. Så vacker", sa Imelda.
Hon satt bredvid honom i en av de andra två stolarna, med blicken fäst på planeten på skärmen framför dem. Uppenbarligen hade hon anpassat sig snabbare till uppvaknandet, satt utan filt, darrade inte på rösten eller händerna. Det hade varit så de första två gångerna också. Conrad hade huttrat i dagar, medan hon verkat som vanligt redan efter några timmar och var alltid klar med sina uppgifter som styrman och datoringenjör långt innan hon behövde. Hon var ofta kvick även i tanken och optimistisk på ett vis Conrad beundrade och försökte ta efter.
Imelda hade rätt. Viridus var svår att sluta titta på. Den liknade jorden i att den hade stor andel vatten, men hade fler landmassor, uppemot tjugo större kontinenter och få mindre öar. Det spektakulära var oceanernas färg, som skiftade i grönt och orange på grund av mikroberna som levde i de grunda haven. Det var överhuvudtaget en ovanligt topografiskt slät planet, troligen på grund av dess ålder. Utöver färgen fick starka strömmar haven att skifta i mönster som framträdde tydligt även från omloppsbana. Conrad tyckte dock inte enbart att det var tjusande. Det väckte obehag i lika mängd. Han försökte komma underfund med hur strömmarna kunde skapa sådana mönster, som om något rörde om i haven, rörde sig i dem.
"Verktygen till Viridus är klara och packade", sa Martin som precis kom in på kommandobryggan. Han var en allvarlig och noggrann man som framförallt fyllde rollen som materialingenjör. Fabriksmodulerna och landsättning av material var hans ansvar.
"Bra", sa Conrad.
De hade kontaktat kolonin när de närmat sig stjärnsystemet Ceto, där planeten Ceto c fått namnet Viridus. Framförallt begärde de information om kolonins status, för att Martin skulle kunna förbereda de specifika förnödenheter och verktyg de var i störst behov av, utöver standarduppsättningen. Utifrån deras önskningar 3D-printades det som resurserna räckte till innan de nådde fram. Från de yttre planeterna hade de samlat på sig material tillräckligt för att bygga en variation av saker kolonier vanligtvis behöver efter fyrtio år.
Men svaret från Viridus hade uteblivit.
"Fortfarande ingenting antar jag?" sa Martin bortifrån dryckesstationen. Maskinen pyste och kräktes ur sig den sliskiga drycken han alltid drack.
"Nej, total tystnad."
"Fan", sa Imelda.
Fan var det minsta man kunde säga. Nu när de var i omloppsbana skulle ett svar knappast kunna undgå dem, det fanns fler sätt att svara. Och det fanns inte direkt några goda skäl till att kolonin inte skulle vilja svara. Frågan var alltså varför de inte kunde.
"Förbered sonden, Imelda", sa Conrad. "Jag vill ha iväg den i morgon."
"Varför så bråttom?" sa Martin. "Efter fyrtio år spelar det väl ingen roll med en dag hit eller dit."
"Det känns inte som att det var fyrtio år sedan vi var här", sa Imelda.
"Nej, men det är det. Alltså är det ingen brådska."
"Om de är i nöd skyndar vi oss, hur liten chansen än är att det gör skillnad", sa Conrad.
Conrads mötte hans blick och höll den. Martin vek undan med blicken.
"Okej, okej", sa Martin.
"Jag sätter igång", sa Imelda.
De hade bara en färdig sond, med relativt begränsade förmågor. De kunde bygga fler, men inte utan att frångå uppdragets parametrar och ta av material som annars skulle användas till kolonierna. Syftet med sonden var att vid behov kunna bedöma om planeten dög till vidare kolonisering. Den var inte byggd för räddningsaktioner.

Conrad tittade på skärmen, på Viridus skiftande oceaner. Mönstren var desorienterande. Teet steg upp i halsen på honom och han slet bort blicken.

Du har läst första scenen i Främmande strand. För att läsa vidare, ladda ned tidsskriften Brev från Cosmos, se länk nedan: